Skogstokig: Padjelantaleden

Efter förra årets lyckade tur i Sarek beslöt jag och Hanna oss att i år gå i Padjelanta. Vi följde hela Padjelantaleden söderut, ca 14 mil. Myggsituationen var den värsta vi upplevt, så rasterna blev korta och vi körde mest på. Därför avverkade vi leden i rasande fart på knappt fem dygn.

Dag 1: Ritsem till Sjnjuvtjudisjåhkå

Vid ankomsten till Ritsem den 22 juli var väderprognosen strålande sol och höga temperaturer. Vi var nöjda över att för en gångs skull få fjällvandra i bra väder. Ditkörda blev vi av en mycket underhållande busschaufför som bjöd på ett gäng skämt av hög kvalitet. Efter båtfärden till Änonjálmme avverkade vi en halv dagsetapp och slog läger vid bron över 'Sjnjuvtjudisjåhkå', hur det nu uttalas. Där fanns det gott om tältytor fint beläget vid vattnet.

Vid bron över Vuojatädno

På väg genom björkskogen

Enligt kartan var vår lägerplats vid Sjnjuvtjudisjåhkå inom Sareks nationalpark. På Ritsembussen var det svårt att undgå Sareksnacket som gick. Den som har gjort flest Sarekturer när hen dör vinner, ungefär. Därför räknar vi denna övernattning som en Sarektur. Dessutom går Padjelantaleden senare en kort bit genom Sarek vid Tarraluoppalstugorna, så det räknar vi som en ytterligare separat Sarektur. Skämt åsido, lägerplatsen var om än vacker full av mygg så vi fick avnjuta middagen inne i tältet.

Läger vid Sjnjuvtjudisjåhkå

Dag 2: På väg in i Padjelanta

Den andra dagen vaknade vi upp till ett lika bra väder som den första, och satte fart mot Padjelanta. Vi var förväntansfulla inför att under dagen få se Padjelantas milsvida vyer ta form. Den stekande solen började dessvärre ta ut sin rätt på mig som lätt blir överhettad, och jag vidtog under dagen desperata åtgärder genom att lägga mig i snön eller fylla kepsen med snö.

Utsikt över Sjnjuvtjudisjåhkå och Gisuris

Áhkká-massivet i bakgrunden

Nedkylning i snön

Till slut kom vi in i Padjelanta, och fick avnjuta de första karaktäristiska milsvida vyerna över de stora fjällsjöarna. Man hade kunnat sitta i timmar och begrunda samma utsikt och fortfarande hitta nya detaljer. Det fina vädret gjorde inte utsikten sämre. De västra och ödsliga delarna av Padjelanta väckte intresse för en framtida tur.

Utsikt över den enorma sjön Vastenjaure

Sommaren 2017 är ovanligt snörik, och det innebar att vi korsade några snöfält, men detta var inget problem utan gav bara en uppfriskande variation. Läger slog vi efter en stigning till Pårka, mellan Låddejåkkstugan och Arasluoktastugorna.

Hanna korsar ett snöfält

Läger vid Pårka

Dag 3: Förbi Stáloluokta och centrala Padjelanta

Under förmiddagen fick vi avnjuta den spektakulära utsikten över den enorma Virihaure, som under denna dag låg vackert spegelblank. Då vi var svårt plågade av myggorna, hade vi nästan gjort slut på vårt myggmedel, men som tur var kunde vi köpa mer vid kiosken i Stáloluokta. Jag har svårt att tro att det finns en kiosk med bättre utsikt.

I närheten av Stáloluokta med utsikt över den enorma sjön Virihaure

Efter Stáloluokta viker leden av österut och passerar genom ett snårområde där det verkade som att myggen just vaknat till liv. Tältuppsättningen skedde under panikartade former på grund av ett svårt myggsvärmsangrepp. När vi fått upp tältet fick vi skydd från myggorna, men inte från solen. Vårt tält, som lider av ett väldigt underdimensionerat ventilationssystem, förvandlades till en bastu.

Läger vid bron över Bållávrjåhkå

Myggmassaker i tältet

Dag 4: På väg in i Tarradalen i stekande sol

Det är dålig stil att klaga på att det är soligt och varmt, men ändå, usch och fy! Egentligen borde man kanske ta det lugnt i skuggan under sådana dagar, men vi knatade på längs leden.

Frukost tillsammans med oinbjudna gäster

På väg österut med Sarektoppar i bakgrunden

Snö!

Ett av några enklare vad på Padjelantaleden, här vid Tuottarstugorna.

När vi började närma oss Tarradalen stålsatte vi oss. Eftersom jag vandrat där tidigare visste vi vad som väntade oss, bitvis väldigt vackra vyer, men dessvärre också otroligt besvärlig och stenig terräng i fjällbjörkskogen. Den norra delen av Padjelantaleden var terrängmässigt extremt behaglig vandring, med fina stigar och långa spångade sträckor. Tarradalen var en kontrast mot detta.

På väg in i Tarradalen och tuffare terräng

Läger precis vid trädgränsen

Jag svalkar mig i jokken efter en tuff dags vandring i stekande sol

Dag 5: genom Tarradalen

Tarradalen är väldigt fin, men inte rolig att vandra i. Brutal, skulle jag vilja kalla den. Kanske avnjuts den bäst under andra förhållanden. Nu började värmen ta ut sin rätt på mig och jag började känna mig vimmelkantig och illamående. Hanna, som inte blir överhettad i första taget, kände sig som vanligt.

Vid lunch stod en påse frystorkat på menyn, vilket jag hoppade över då jag fick kväljningar av bara tanken. Illamåendet tilltog under dagen. Det var nästan komiskt med tanke på min tur året innan, då jag var på ensamvandring och försökte gå Padjelantaleden norrut, men vände efter att jag blivit illamående i värmen i just Tarradalen.

Ibland stryker leden längs med älven i Tarradalen

Ännu ett enklare vad längs leden

Under eftermiddagen byttes solskenet mot regn vilket hjälpte något. Efter att ha slagit läger i regnet började jag dock bli än mer illamående med feberfrossa, slutligen tokkräktes jag utanför tältet. Det är ingen drömsituation att drabbas av kräksjuka ute i naturen. Hanna tyckte kanske inte att det var väl använd semestertid att ligga intill en kräksjuk tältkamrat i en blöt och myggig fjällbjörkskog. "Vad fan hade jag för val?" sa hon i efterhand. Som tur var hade vi inte mycket kvar av turen.

Läger i regnet

Utsikt från lägerplatsen

Dag 6: avslut i Kvikkjokk

Under natten hade jag återhämtat mig skapligt, och kände mig i någorlunda form för att ta mig till Kvikkjokk. Vid ankomsten till fjällstationen kände jag mig till och med i form för en burgare. Termometern där visade drygt 25℃.